+ Jag blir inte rädd när jag trillar av. Det är ganska bra då jag vågar sitta upp på de nästan allra bockgladaste och även fast de håller på blir jag inte rädd och om jag trillar av sitter jag upp lätt upp igen. Antagligen för att jag aldrig skadat mej något alls nästan (det värst kanske är ett litet blåmärke?) när jag trillat av och tycker verkligen det är viktigt att avsluta när det går bra för häst och ryttare.

+ Jag är bra på att variera min ridning. Tycker jag iaf haha. Vill ofta inte göra samma sak fler än en gång i veckan och dressyr som vi endå gör flera gånger i veckan så kankse jag tar barbacka eller värmer upp ute osv så jag försöker variera vad jag gör på ridpassen.

+ Jag har bra balans. En stor del till hur jag märker det är nar jag rider för små ponnyer och de endå kan bära upp mej för att jag kan balansera upp mej själv. Sen trillar jag bara av vid sånna omöjliga avramlingar (eller om jag inte fokuserar på ridningen). Nu när jag tänker på det har aldrig min balans varit ivägen för nått.

+ Jag surar aldrig över ett dåligt ridpass. Detta är nog bland det bästa. Även fast det går sämre än sämst på nått pass ibland är den dåliga känslan som bortblåst när jag pysslar om hästen efter passet. Jag har lixom lärt mej att varje pass kan inte gå bra, ibland går det inte bra på flera pass i rad men gör man så gott man kan så gör man. "Ett steg tillbaka, två steg framåt" det tänker jag alltid på! Och på nått sätt lyckas jag alltid hitta nått positivt med passet.

+ Jag berömer alltid hästen. Inte nog med att jag nästan konstant berömer med ord utan klappar på halsen, kliar på manken eller ger efter på tygeln när hästen gör som man vill eller gör nått bra. Väldigt praktist då unghästarna i stallet aldrig går miste om när de gör nått bra haha.

- Jag är lite smått rädd för stora hästar. Typ över 165cm i manken? Nää, dels för att jag aldrig rider så stora och så tycker jag de är för stora så de kan lätt avskräcka mej.

- Jag är inte bestämd i mitt huve men inte på ytan. Många kan tro att jag är bestämd mot hästen för att det "ser ut så". Från ytan gör det men i mitt huve är jag nojjig. Jag tänker inte negativt direkt om att "hästen kommer inte klara det" i huvet men jag är inte heller övertygad om "hästen kommer klara detta" utan mer "hästen kanske kommer klara detta". Jag måste verkligen ta i för att få huvet att tänka "hästen kommer klara detta".

- Jag lutar mej framåt i galoppfattningar. En dålig vana helt enkelt som ja verkligen försöker träna bort och det har blivit bättre. Mitt huve tycker det hjälper hästen även fast jag mycket väl vet att det gör tvärt om.

- Jag känner inte om jag har fel sittben eller om hästen går i rätt galopp. Idk jag bara kan inte känna det? Ibland kan jag efteråt tänka "hennes galopp var lite fyrkanig idag... ah hon kanske gick i fel galopp".

- Jag vet inte heller vilket varv som är höger och vilket som är vänster. Det märker ni nog på mina inlägg ("hon gick bra i det ena varvet men inte det andra" typ). Har bara klyddat ihop det för mycket med "om högerhanden år utåt så är det höger varv" osv..